Vad skulle du säga om att arbeta enbart fyra dagar i veckan, men få betalt för fem? Känns det som en drömtillvaro – eller en farlig förändring som skulle riskera hela företagets existens…?
För ett par veckor sedan kom en nyhet som fick många att höja på ögonbrynen. Microsoft i Japan meddelade att de på försök låtit alla sina 2300 anställda få ledigt på fredagar under en månads tid, Lönen var dock densamma trots att de bara jobbade fyra dagar.
Resultatet av försöket var rätt enastående – produktiviteten, mätt i försäljning per anställd, ökade med 40 procent jämfört med motsvarande period ett år innan. Microsoft planerar nu att införa liknande försök på andra ställen i organisationen.
Det här var dock inte första gången som ett företag införde fyradagarsvecka och bibehållen lön med lyckat resultat. För ett drygt år sedan gjorde Perpetual Guardian, som har 240 anställda inom juridisk rådgivning i Nya Zeeland, samma sak under två månader. Försöket övervakades av två oberoende forskare och visade sig vara så lyckat att företaget nu permanentat fyradagarsveckan.
Det finns många fler exempel där fyradagarsvecka införts med bibehållen lön och i de flesta fall var fördelarna tydliga:
• Företagen var lika produktiva, och i flera fall mer produktiva, fast de anställda jobbade fyra dagar istället för fem.
• Stressen bland de anställda minskade – trots att de alltså gjorde minst lika mycket på kortare tid. Förklaringen var att de kände sig mycket mer motiverade och engagerade i sina arbeten och även fick mer utlopp för sin kreativitet.
• Team building och samarbete förbättrades eftersom det blev mer fokus på de mål som skulle uppnås.
• Sjukfrånvaron minskade och de anställda kände sig mer tillfreds med tillvaron.
• Företagen fick mindre kostnader för bl. a. elektricitet, förbrukningsvaror, städning.
• Fler var villiga att fortsätta jobba i företagen och det blev även lättare att rekrytera nya medarbetare.
• Fler tyckte att de fick en bättre balans mellan arbete och fritid och det ökade också lojaliteten till företagen.
Även om vi ännu har en bit kvar till en fyradagarsvecka (eller på annat sätt minskad arbetstid) är det många forskare och andra bedömare som tror att vi oundvikligen är på väg dit. Argumenten är bland annat dessa:
• Flera olika undersökningar visar att yngre generationer, speciellt de som just nu är på väg ut i arbetslivet, lockas av kortare arbetstider. De är dessutom mer ”otrogna” än tidigare generationer och har inga problem att byta arbetsgivare om ett bättre erbjudande dyker upp. De ser inte heller ett fast jobb som lika attraktivt som sina äldre kollegor och är mer benägna att prova på olika anställningar tills de hittat det de trivs med.
• Automatiseringen av både enklare och lite mer komplicerade arbetsuppgifter går med blixtfart och många yrken kommer om några år att vara mer eller mindre borta. Då tvingas många att skaffa ny utbildning – eller dela på de arbetsuppgifter som finns kvar.
• Utbrändhet och arbetsrelaterade skador och sjukdomar ökar vilket kostar både företagen och samhället stora pengar. Till stor del beror detta på att många inte får ihop livspusslet, jobbet tar för stor del av den tid man har och familj, vänner och fritid blir lidande.
Självklart finns det invändningar – all verksamhet går inte att kombinera med en fyradagarsvecka (med mindre än att man anställer fler människor, förstås, vilket kostar pengar). Ibland krävs att personal finns på plats i stort sett dygnet runt – du skulle nog inte bli särskilt glad om du kom med brutet ben till ett sjukhus och möttes av skylten ”Stängt fredag till söndag”…
Av de företag som gått över till fyradagarsvecka med lyckat resultat är de flesta små. För stora företag verkar det vara mer komplicerat. I Storbritannien planerade bland andra Welcome Trust, världens näst största välgörenhetsföretag som sponsrar medicinsk forskning, att gå över till fyradagarsvecka i våras. Det stupade på att företaget tyckte att det blev ”för komplicerat att införa” när de insåg att viss personal, t. ex. de som jobbade med IT, inte gick att undvara en dag i veckan. Av rättviseskäl beslutade de sig då för att ställa in planerna.
Andra argument mot fyradagarsvecka är att kunderna skulle reagera negativt om det plötsligt blev svårare att komma i kontakt med företaget. Eller att risken för dyr övertid skulle öka, det kommer ju toppar då och då. Eller att medarbetare som inte hinner med skulle känna sig tvingade jobba över gratis. Eller att det faktiskt finns människor som vill jobba mycket. Eller att konkurrenskraften skulle minska, produktiviteten måste väl ändå sjunka om man bara jobbar fyra dagar istället för fem…
Det finns alltså både fördelar och nackdelar med att införa fyradagarsvecka. Och det är väl någonstans där som själva problemet ligger. Människor är till sin natur misstänksamma mot förändringar. Vi har en förmåga att se på förändringar som en risk och föredrar därför att allt fortsätter att vara som det brukar. Vi lägger helt enkelt större vikt vid möjliga nackdelar än möjliga fördelar. På forskarspråk kallas detta för “status quo bias” – eller “vi vet vad vi har men inte vad vi får”.
I år var det 100 år sedan Sverige lagstiftade om åtta timmars arbetsdag och sex dagars arbetsvecka, alltså 48 timmars arbete per vecka. Förändringen föregicks av hårda politiska strider med argument som att det skulle minska produktionen. På 1960- och 1970-talen infördes femdagarsveckan och arbetstiden kortades i steg till 40 timmar. Där är vi fortfarande idag, även om den totala arbetstiden minskat något, bland annat tack vare längre semester.
Vi har alltså levt med i stort sett samma arbetstider under 50 år. Betyder det att vi hittat den optimala arbetstiden? Att balansen mellan arbete och fritid inte kan bli bättre? Att vi arbetar exakt så mycket som krävs för att det ska bli bra för både oss själva och företaget?
Eller är vi bara rädda för förändringar?
