Att arbeta mycket och länge kan ibland ses som en statussymbol, ett ett bevis på att man också får mycket gjort och är behövd. Men är det verkligen så att de som jobbar mest också är de som presterar bäst? Och vad är egentligen skillnaden mellan en arbetsnarkoman och en högpresterande?
Alla vill vi väl göra bra ifrån oss i våra arbeten. Och vägen till att göra ett bra jobb är ofta synonym med att arbeta mycket. Och länge. Men det finns stora skillnader mellan att prestera och att vara arbetsnarkoman.
En som funderat en hel del i dessa banor är Jullien Gordon, en uppskattad amerikansk föreläsare och livsstilscoach. Han beskriver sig själv som ”en tillfrisknad arbetsnarkoman” som fick sitt uppvaknande när jobbet höll på att krascha hans äktenskap.
Det kan vara frestande att tro att bara man lägger ner mycket tid på arbetet så kommer också resultaten. Men, åtminstone om man ska tro Jullien Gordon, finns det stora skillnader mellan en arbetsnarkoman och en högpresterande person.
Här kan du testa dig själv mot några av de slutsatser som Jullien Gordon delar med sig av:
Ger du 100 procent hela tiden ELLER ger du 100 procent när det gäller?
Arbetsnarkomaners viktigaste mål är att ständigt ha uppgifter, vara sysselsatt, ha något att göra. Stunder av sysslolöshet är bortkastad tid. Allt ska dessutom göras så bra som möjligt och allt går dessutom alltid att förbättra. Arbetsnarkoman har svårt att prioritera det som är viktigt och därför blir också allting viktigt och ska dessutom göras till 100 procent. Minst. Annars duger det inte.
Högpresterande väljer sina strider. De väljer bort sådant som de uppfattar som mindre viktigt och lägger sina 100 procent på det som verkligen kan ge resultat och göra skillnad. De tar tacksamt emot tillfälliga stunder av sysslolöshet och kan då planera inför framtiden. Eller bara ta det lugnt och ladda batterierna för nästa gång det verkligen gäller.
Arbetsnarkomaners viktigaste mål är att ständigt ha uppgifter, vara sysselsatt, ha något att göra. Stunder av sysslolöshet är bortkastad tid. Allt ska dessutom göras så bra som möjligt och allt går dessutom alltid att förbättra. Arbetsnarkoman har svårt att prioritera det som är viktigt och därför blir också allting viktigt och ska dessutom göras till 100 procent. Minst. Annars duger det inte.
Högpresterande väljer sina strider. De väljer bort sådant som de uppfattar som mindre viktigt och lägger sina 100 procent på det som verkligen kan ge resultat och göra skillnad. De tar tacksamt emot tillfälliga stunder av sysslolöshet och kan då planera inför framtiden. Eller bara ta det lugnt och ladda batterierna för nästa gång det verkligen gäller.
Är du beroende av att andra tycker du gör ett bra jobb ELLER bestämmer du själv när du har lyckats?
Arbetsnarkomaner är beroende av att andra (chefen, kollegorna, kunderna…) tycker att de gör ett bra jobb. De skulle aldrig komma på tanken att fråga om vad deras insats spelar för roll på företaget. De väntar hellre på det årliga utvecklingssamtalet och är under tiden sysselsatta med att arbeta så hårt som möjligt.
Högpresterande ger sig själva feedback och kan på så sätt förbättra sig. De har också en förmåga att ta reda på vad andra tycker om deras jobb och kan på det viset utveckla sig ännu mer.
Ska allting vara perfekt ELLER räcker det ofta med tillräckligt bra?
Arbetsnarkomaner vet inte vad tillräckligt är. De har sällan tillräckligt med tid, tillräckligt med resurser, tillräckligt med stöd… De fokuserar på att göra allt så perfekt som möjligt eftersom de inte har prioriterat det som är viktigt.
Högpresterande har klart för sig var den största arbetsinsatsen ska läggas. Resten kan göras tillräckligt bra. Eller inte alls om så krävs.
Reagerar du på omgivningen ELLER agerar du efter vad du själv vill?
Arbetsnarkomaner är experter på att reagera på störningsmoment. De har ständig koll på email, svarar alltid i telefon och på sms. Resultatet blir att de låter andra bestämma över deras arbetstid och sedan försöker de jobba ikapp så gott det går.
Högpresterande planerar sin arbetsdag och håller sig till planerna. Det viktigaste alltid först och när det är gjort så kan eventuella luckor fyllas med oplanerade saker. Men bara då.
Sätter du störst värde på andra ELLER håller du dig själv högst?
Arbetsnarkomaner tar, motvilligt eller med glädje, ofta över andras jobb om så krävs. De gör andras vilja till sin egen. Deras drivkraft är ju att jobba, de känner sig behövda, så varför inte? Ett osjälviskt beteende, kan tyckas, men i längden ohållbart. Det leder till att de får jobba extra för att klara av sina egna arbeten, får mindre fritid och i förlängningen inte sällan att de blir utbrända.
Högpresterande prioriterar sitt eget arbete eftersom de känner störst ansvar för de mål just de ska uppnå, inte andras. Själviskt? Nej, de inser att om de gör jobbet bra så vinner alla på företaget, och deras kunder, på det.
Håller med? Håller inte med? Du väljer själv. Men lite tänkvärt är det väl ändå…?
