Visste du att det finns en dag som kallas för Internationella dagen för misslyckanden? Och, vad vi vet, firas den endast i ett enda land – världens lyckligaste…
Det här inlägget kommer alltså att handla om att misslyckas, men kanske inte på det sätt som du tänker. För det här är en hyllning till konsten att misslyckas och allt bra det kan föra med sig, hur underligt det nu än kan låta. Så småningom kommer du att inse att misslyckanden i allra högsta grad har med ledarskap att göra och på vägen dit ska vi citera såväl Förenta Nationernas och Finlands regerings hemsida, som undersökningsföretaget Gallup, Aftonbladet och den vetenskapliga tidskriften Neuron. En brokig skara, med andra ord.
Men vi tar det från början.
I måndags (31 maj) misslyckades Tre Kronor med att ta sig till kvartsfinal i hockey-VM, för första gången på mycket, mycket länge. Ett stort misslyckande med andra ord. Reaktionerna lät inte heller vänta på sig. De flesta bedömare var överens om att det var ett praktfiasko, någon förde fram att Sveriges spelare såg ut som juniorer utan mental styrka, andra börja ropa på förbundskaptenens avgång och åter andra ifrågasatte förtroendet för den yttersta ledningen. Med andra ord var det som vanligt när det går dåligt för ett svenskt landslag – syndabockar ska utses…
Dramaturgin vid Tre Kronors misslyckande följer ungefär samma spelregler som när stora privata företag eller statliga myndigheter misslyckas med sina uppgifter – människor blir rättmätigt besvikna och arga, ansvar ska utkrävas, företag medger att de ”har brustit i sina rutiner” och när kraven på ansvarigas avgång kommer är det inte ovanligt att chefen/vd:n får sparken – syndabockar ska ju utses.
Vad ingen verkar tänka på är att alla – utan undantag – kommer att misslyckas då och då. Det gäller såväl människor som företag och organisationer. Och nästan alltid verkar det som att misslyckandena kommer som en blixt från klar himmel och var i det närmaste omöjliga att förutse.
Eller förresten, det finns faktiskt ett exempel på motsatsen – Finland! Där har man instiftat en speciell dag, Internationella dagen för misslyckanden, som infaller den 13 oktober. Så här skriver man på den finländska regeringens hemsida:
Ingen är enbart en hjälte eller en nolla, utan livet bygger på ständig pendling mellan dessa två sidor. Båda dessa ytterligheter för med sig problem om tankarna fastnar vid dem… Rädslan för att misslyckas är en av de viktigaste faktorer som hindrar oss från att pröva och gå in för kreativa nya lösningar. Om vi vill pröva något genuint nytt kan vi inte alltid på förhand veta hur slutresultatet blir. Det här innebär oundvikligen också misslyckanden som vi kan dra lärdom av. I allt utvecklingsarbete är det ytterst viktigt att tåla misslyckanden och handskas med rädslan för att misslyckas.”
I mars i år meddelade FN på sin hemsida att Finland blivit korad som världens lyckligaste land – för fjärde året i rad. Utnämningen bygger på faktorer som påverkar livskvalitet och välmående och har alltså inget att göra med synen på att misslyckas. Eller?
Vill man se lite mer vetenskapligt på hur vår inställning till att misslyckas påverkar oss i våra liv finns det många undersökningar att berätta om. En som säger en hel del om hur rädda vi är för att misslyckas är den här:
Deltagarna i ett forskningsprojekt vid Caltech University California fick till uppgift att på en dataskärm flytta en boll till en förutbestämd plats på skärmen. De fick bara två sekunder på sig så det gällde att vara koncentrerad. När de lyckades fick de en summa pengar som belöning, berättar den vetenskapliga tidskriften Neuron.
I början av undersökningen var belöningen liten, några få dollar. Då klarade de flesta av att flytta bollen till rätt plats inom tidsgränsen. Men när belöningen blev riktigt stor, 100 dollar, misslyckades många fler.
Forskarna blev uppriktigt förvånade av resultatet, de hade trott att motivationen och koncentrationen hos deltagarna skulle öka med en riktigt stor belöning. Istället upptäckte de att deltagarna blev så rädda för att misslyckas, och förlora vinsten, att de presterade betydligt sämre än tidigare.
I en annan undersökning, som Psychology Today berättat om, fick hälften av säljavdelningarna i ett multinationellt företag ta del av en video där misslyckanden och motgångar beskrevs som ”en del av allas resa, både i näringslivet och i livet” och att misslyckanden bara är ”framtida framgångar i förklädnad och en språngbräda som inspirerar oss att tänka kreativt.” Den andra halvan av säljkåren fick inte ta del av videon. Du kan säkert själv räkna ut vilken halva av säljarna som lyckades bäst…
Ändå verkar det som att de flesta arbetar i en företagskultur där misslyckanden inte står särskilt högt i kurs. Det globala undersökningsföretaget Gallup frågade för några år sedan 9500 medarbetare i USA, Tyskland, Frankrike, Spanien och Storbritannien om hur de ställde sig till påståendet ”I mitt företag är det tillåtet att göra misstag och lära av dem.” Bara mellan 20 och 26 procent höll med om detta, mer än tre fjärdedelar var alltså rädda för att göra fel.
Vårt förhållande till att misslyckas tycks alltså vara i högsta grad dubbelbottnat. Rent statistiskt kommer alla att råka ut för misslyckanden då och då. All forskning visar dessutom att misslyckanden är en del av utvecklingsprocessen, en förutsättning för att växa, bli bättre, förnyas. Ändå blir vi tagna på sängen när de inträffar och reagerar med reptilhjärnan – försöker dölja misslyckandena för omvärlden, kommer med bortförklaringar, skyller på olyckliga omständigheter, lägger skulden på någon annan…
Därför var det ganska befriande att Anders Larsson, ishockeyförbundets ordförande, kommenterade Tre Kronors misslyckande och förbundskaptenens vara eller inte vara så här i Aftonbladet:
”Den utvärdering som kommer att följa handlar om vad vi tar med oss, vad vi kan lära oss och göra annorlunda. Det är inte en förtroendefråga.”
Det är förmodligen en klok strategi. 2012 kom Tre Kronor sexa i VM vilket beskrevs som en katastrof. Året efter tog de guld. 2016 kom laget också sexa vilket även det beskrevs som en katastrof. Året efter tog de guld. Och det blev guld även året därpå!
Ledarskap handlar ofta om att acceptera misslyckanden och sedan gå vidare och lära av dem. Ledarskap handlar om att ge människor chansen att utvecklas och att söka nya vägar. Ledarskap handlar om att lyfta de som kämpar, att entusiasmera de som tvivlar. En god ledare motiveras av motgångar, ser dessa som en källa till kunskap, eftersom motgångar alltid kommer att komma, förr eller senare.
Statistiken de senaste åren gör alltså att vi kan hoppas på svenskt VM-guld nästa år. Om det inte skulle hända, får vi väl göra som i Finland:
Instifta en dag vi tillägnar våra misslyckanden. Det verkar ju fungera där. Eller kanske ännu hellre, göra misslyckande-kunskap till ett ämne i skolan!
PS. Finland har vunnit ishockey-VM tre gånger. Sverige har vunnit elva gånger. Tröst för ett tigerhjärta…
