Tycker du att det känns bra att vara omtyckt av dina arbetskamrater? Förmodligen svarar du ja på frågan, men med lite eftertanke kanske det inte är enbart bra att alltid sträva efter att vara gillad av sin omgivning…
Det finns ett uttryck på engelska som heter ”people-pleaser” (i brist på en bra svensk översättning – människo-behagare låter ju rätt kantigt – fortsätter vi använda det engelska uttrycket). Det innebär att man till varje pris vill vara omtyckt, passa in, bli godkänd, accepterad… Vilket ju i sig är rätt positivt, att vara omtyckt kan ju aldrig vara fel. Men, som med allt annat, för mycket av det goda kan till slut bli någonting dåligt.
I grund och botten är vi alla ”people-pleasers” då och då. Om en arbetskompis entusiastiskt berättar om en ny idé hen har fått (som du tycker är väldigt dålig) svarar du nog ”det låter ju ok” eller kanske ”det kan nog fungera”. Eller när en vän visar upp sin nya frisyr (som du tycker ser rätt hemsk ut) blir din reaktion ganska säkert ”jättefint” eller åtminstone ”du passar bra i den frisyren”.
Så långt är allt bra, vi vill ju inte såra och ljuger därför hellre en smula än säger vad vi verkligen tycker. Men om vi alltid går med på vad andra säger till oss, alltid håller med och alltid gör som andra vill kan det bli problem. Att vara snäll och vänlig innebär ju inte att vi alltid måste hålla med.
Men hur vet man då om man har blivit en ”people-pleaser”? Eller bara är allmänt vänlig, snäll och trevlig?
Amy Morin – psykoterapeut och skribent i bland andra Times och Forbes – har i Psychology Today listat 10 ”signaler” som du ska se upp med. Känner du igen dig i bara en eller två är det ingen fara. Men kan du bocka av de flesta är det nog dags att tänka mer på dig själv och vad som är bra för dig. Här är listan över tankar och handlingar som riskerar att göra dig till en “people-pleaser”:
1. Du låtsas vara överens – fast du tycker annorlunda. Att kunna lyssna på andras åsikter är en bra social kompetens. Men om du märker att du ofta går med på andras förslag, även om du har en annan åsikt, gör du ju avkall på dina egna värderingar.
2. Du känner alltid ansvar för hur andra människor mår. Att förstå att hur du uppträder även kan påverka din omgivning är bra. Men därifrån till att just du skulle vara den enda orsaken till att andra mår dåligt är steget långt. Andra har faktiskt ansvar för sina egna känslor. Allt är inte ditt fel.
3. Du ber ständigt om ursäkt. Vare sig det handlar om att du ofta kritiserar dig själv (hur kunde jag vara så dum…) eller att andra kritiserar dig (oj, det tänkte jag inte på…) kan du ställa dig frågan: behöver jag verkligen be om ursäkt för den jag är?
4. Det mesta du gör känns ”jobbigt”. Du tänker alltför ofta på vad du måste göra, dvs vad du tror att andra vill att du ska göra. Sånt känns givetvis jobbigt. Då har du förmodligen glömt bort att du faktiskt själv kan styra din tid, i alla fall till en viss del. Men då får du kämpa för det, vilket leder oss till nästa punkt…
5. Du har svårt att säga nej. Om du säger ja till allt och alla som behöver din hjälp blir du säkert omtyckt. Men du får rätt svårt att nå dina egna mål.
6. Du tycker att det är obehagligt om någon blir arg på dig. Att någon skäller på dig behöver inte betyda att du gjort fel – det finns förmodligen tusentals andra förklaringar. Än en gång – allt är inte ditt fel.
7. Du beter dig som alla andra i din omgivning. Du är noga med att läsa av vad andra runt omkring dig tycker, säger eller gör. Sen rättar du in dig i ledet – men vad händer då med dina värderingar och mål?
8.Du behöver beröm för att känna dig bra. Alla gillar att få beröm. Men om din självkänsla är beroende av bekräftelser från andra (vilket inte alltid händer) kanske det är dags att fundera på ett litet knep – att berömma dig själv…
9. Du undviker konflikter till varje pris. Att starta en konflikt är inget att rekommendera. Men att alltid undvika konflikter kan betyda att du inte står upp för det, eller dem, du tror på.
10. Du erkänner aldrig att du känner dig sårad. Att ständigt förneka att du är arg, ledsen, generad, besviken… gör ju att din omgivning aldrig får chansen att lära känna dig på riktigt. Då ökar risken bara att du blir sårad gång på gång.
PS: Jag som har skrivit detta känner igen mig i nr 3 (jag ber om ursäkt för att detta blogginlägg publiceras åtminstone en dag för sent), nr 8 (varför är det inte fler som gillar och delar det jag skriver?) och nr 10 (äh, det spelar väl ändå ingen roll).
Hur är det med dig själv?
