Har du någon gång lagt fram ett förslag eller en idé och mötts av svaret ”Ja, det låter jättebra, men har du tänkt på att…” följt av en förklaring av alla svagheter och brister som ditt förslag har? Då har du mött en Idé-dödare, en person som du känner igen på två små ord: Ja, men…
Ja, men… ett par ynka ord men med en oerhörd makt. Tekniken är att först erkänna det positiva och sedan följa upp med ett eller flera argument som talar emot: ”Ja, visst skulle det kunna fungera, men i praktiken är det så att…”. En mer sofistikerad variant är ”Jag säger verkligen inte att du har fel, men…” varpå det kommer en uppräkning om varför du har just totalt fel. Personer som domineras av Ja, men…-tänkande lyckas alltid hitta negativa synpunkter som lägger sig som en blöt filt över andras positiva ansatser.
På de flesta arbetsplatser efterfrågar man kreativa medarbetare. ”Vi söker dig som ser möjligheter, inte bara problem”, är en vanlig formulering i jobbannonser. Men kreativa personer har sällan sina idéer färdigutvecklade med en gång. Idéer kräver för det mesta både omarbetning, tid och andras engagemang för att blomma. För en idé är just detta – en första tanke att göra något på ett annorlunda eller nytt sätt. Vi har från början kanske ingen aning vart idén ska leda oss eller om den alls är värd besväret – men den kan också, med rätt näring, växa till något fantastiskt.
Det är här, i det allra första skedet, som Idé-dödaren kan göra så mycket skada med sina Ja, men… Idé-dödaren drivs främst av tre ”sanningar”:
1. Ja, men… så där har vi aldrig gjort förut!
Det vi absolut inte känner igen har vi en förmåga att ganska snabbt avfärda. Ett klassiskt exempel är när chefen för företaget Western Union på hösten 1876 erbjöds att köpa patentet till en ny uppfinning – kallad telefon – och först blev intresserad men sedan snabbt avfärdade den som idiotisk och meningslös och tackade nej…
2. Ja, men… så där har vi gjort många gånger förut!
Det vi verkligen känner igen men har tröttnat på – varför försöka igen när det ändå är dödfött? Talangchefen på skivbolaget Decca tackade i januari 1962 bestämt nej till en popgrupp med orden ”de låter som Shadows och gitarrgrupper är ute”. Gruppen var The Beatles…
3. Ja, men… vad är det där för dumheter?
Det vi direkt kan avfärda som skräp är det väl ingen idé att gå vidare med? Så kan det tyckas, men var hade sjukvården varit idag om bakteriologen Alexander Fleming den där septemberdagen 1928 hade kastat bort de mögliga odlingsplattorna han hittade i sitt laboratorium – ja, men det är bara skräp…? Det var ju så han upptäckte penicillinet…
Det finns hur många exempel som helst genom historien där Ja, men…-tänkandet satt käppar i hjulet även för de bästa. Och livet är fullt av situationer, även i ditt och mitt liv, där vi är snabba att hitta argument för att något inte ska göras.
Vi borde istället tänka precis tvärt om – så fort vi är på väg att säga Ja, men… till någon som föreslår något ska vi lyssna, fråga, lyssna, fråga och sedan själva försöka komma på hur idén ska utvecklas.
Vi kanske också skulle bli lite snällare mot oss själva, i vår egen ”inre dialog” och inte avfärda våra egna idéer så snabbt. Vi kanske till och med skulle testa att ha en Ja, men…-fri vecka? En vecka då vi bejakar alla idéer, egna som andras, och verkligen försöker göra det bästa av dem. Bara för att se vad som händer.
För du vill väl inte vara en Idé-dödare?
